Där fick man på tafsen…

Efter avslutad lunch idag satte jag mig ner på på skivcafét i Sumpan och intog en latte tillsammans med min tidning. Killen, eller snarare gubben (förlåt), som äger skivaffären/fiket är en person jag inte direkt pratat med under mina besök, men det märks att han är en riktig entusiast och att han är väldigt kunnig.
Under lunchfikan hörde jag honom bla dra en anekdot för tre besökare om någon kompis som haft Robert Plant på besök i sin Göteborgslägenhet.
Hur som helst, mitt i mitt fika hör jag den gamla Whitesnakedängan Ain’t no love in the heart of the city från debutplattan, strömma ur högtalarna med någon annan suspekt artist. Lät mest som en popreggae-version av låten.
Satt och funderade ett tag och bestämde mig sen för att glida ner till affärsinnehavaren och fråga vad det var för lustig artist som valde att göra en cover på en klassisk gammal hårdrocksartist. Ett utmärkt tillfälle att “bonda” med farbrorn bakom disken. Kanske kunde man promota werock.se lite granna där.
Så jag stegar fram och frågar helt sonika vem det är som gör en cover på ett gammalt Whitesnake-örhänge. Döm min förvåning när karln suckar djupt, blundar och lutar huvudet tillbaka och med nästan aggressiv stämma börjar läxa upp mig: “nej Nej NEEEEEJ, det är för tusan ingen Whitesnakelåt. Det är ju den gamle artisten yadda yadda bingbong, bla bla bla……”
Det var bara att glida tillbaks till latten och gömma sig bakom sin tidning och skämmas. Tror knappast det blir några Werock-affischer i den affären :S

För övrigt tycker jag Whitesnakes “version” av låten är helt överlägsen….