Dark Tranquillity, Close Up-båten och Tobias Sammet

Nytt och kommande på sajten.
Det händer lite smått och gott på WeRock i mars. Månadens nya plattor med bl a DARK TRANQUILLITY, GAMMA RAY, HIM, FEAR FACTORY och JON OLIVAS PAIN har fått sina domar av skribenterna. Alla recensionerna hittar du här. I Topp 5-serien har vi denna gång besök av musikskribenten och radioprataren Nima Dervish och Martin har skrivit den utlovade rapporten från Close Up-båtens konserter, bl a med ENTOMBED, DEATHSTARS och TRIBULATION. Ny omröstning, denna gång om BLACK SABBATH, ligger också uppe.

Närmast kan vi vänta oss en rapport från Manhammers snack med Tobias Sammet och “tjuvlyssning” på kommande utgåvor av hans AVANTASIA. Ett nytt, och högst aktuellt, DVD-tips väntar också. Det handlar om OPETH, som är högaktuella denna månad då de firar 20-årsjubileet med sex exklusiva spelningar runtom i världen, varav den första i Stockholm 30 mars.

Det här var något om vad som väntar framöver, men håll utkik, det kommer mera…

Posted in Werock.se | No Comments »

IN FLAMES-tips och aktuella aktiviteter

Aktuellt och kommande på WeRock.

* Denna månads DVD-tips är en skön box med IN FLAMES, deras hittills enda. Läs om ”Used & Abused… In Live We Trust”.
* Vinnare i vår senaste tävling är Nicklas “Kaizer” Bäckström som får den signerade THE GENERALS-plattan. Grattis!
* Vi återupptar artikelserien Topp 5 med musiker och andra i branschen som berättar om vad de lyssnar på just nu. Först ut i omstarten är Valle Adzic från IMPIOUS. Tidigare Topp 5 hittar du i arkivet.
* Manhammer rapporterade för WeRock från spelningen i Lund med STRATOVARIUS tidigare i februari.

I veckan sticker några av våra skribenter ut på havet med Close Up-båten och vi väntar med spänning på kommande rapport därifrån, inte minst om spelningarna med ENTOMBED, DEATHSTARS och CULT OF LUNA m fl.

På gång är också intervju med MANDRAGORA SCREAM och till månadsskiftet presenteras naturligtvis åter en packe aktuella skivrecensioner, bl a de nya albumen av HIM, OVERKILL och DARK TRANQUILLITY.

God läsning!

/ WeRock.se

Posted in Werock.se | No Comments »

Katatonia

Sen jag försatte mig på resande fot för några månader sen så har jag inte haft hemlängtan för en sekund. Självklart har jag saknat min familj och mina vänner men förutom det så har jag bara varit lycklig över att slippa kylan där hemma.

Sen upptäckte jag Katatonias senaste alster ”Night is the New Day”.

Plötsligt fick jag en underlig lust att åka hem till ett snötäckt Sverige, lägga mig i min soffa, släcka lamporna, ställa fram en kanna kaffe och bara färdas in i den melankoliska världen vilket är Katatonia och ”Night is the New Day”.

Katatonia har varit ett band som gått mig aningen förbi tidigare, förra skivan ”The Great Cold Distance” var en bra skapelse men inget som jag riktigt la på minnet – ska vi vara ärliga så gav jag den heller inte så många chanser att vinna mig över. Denna gång är det dock annorlunda, ”Night is the New Day” fick en 15 timmars bussresa på sig (jag kan verkligen inte sova på bussar), en ära den betalade tillbaka flerfaldigt. Inledande Forsaker försätter mig närmast i trans när jag hör den, den får mig helt att glömma omgivningen och bara drar in mig till en värld där svårmodet är det enda rätta, där sorgen är gud och lyckan ligger i att begrunda just sorgen. Helt enkelt en plats där natten är den nya dagen. När Forsaker väl lett mig in till denna plats så är det omöjligt att lämna innan resan är slut, det känns i hjärtat att behöva avsluta skivan någonstans i mitten. Vilket är en trist, samtidigt som en ganska skön känsla. Att musik faktiskt kan ha en sådan inverkan på en är, i alla fall i mina ögon, otroligt häftigt.

Många kanske anser att Katatonia drar perfektionen för långt, och någonstans i teorin är jag väl beredd att hålla med, men utförandet av musiken hade aldrig blivit lika vackert och tilltalande om inte det hela varit så pedantiskt uppstädat – skulle inte förvåna mig om bandet rådgör med något slags musikaliskt utskott inför varje beslut. På samma sätt som att Discharge, Motörhead eller Sex Pistols hade varit tämligen värdelösa om det vore för perfekt så hade Katatonia varit dito om det inte vore så perfekt.

Nu släpptes ”Night is the New Day” i november förra året men då jag upptäckte den för några veckor sedan så missade jag den i min årsbästalista, något jag absolut inte skulle ha gjort ifall jag lyssnat tidigare. Frågan är faktiskt om inte Katatonia skulle knipit förstaplatsen framför Paradise Lost. Det lutar nog ditåt.

Så, hur var det nu med den där hemlängtan? Nja, jag trivs fruktansvärt bra här ”down under” och har absolut inga planer på att dra mig hem tidigare än jag faktiskt behöver. Men jag skulle inte säga nej till att få en timme hemma för att få lyssna på ”Night is the New Day” i sin rätta miljö.

/Jonte”svårmodet”Royal

Posted in Blog'n'Roll | No Comments »

Februari på Werock

Februari kan tyckas vara en grå och trist månad men på Werock ser vi fram emot en mängd trevliga aktiviteter. Månadens recensioner är uppe med THE FACELESS och CONSTRUCDEAD som högsta poäng-plockare, men även bland andra debutanten EAGLESTRIKE, SINS IN VAIN och WINTERS VERGE är värda att spana in.

Omröstningen om 2009 års bästa svenska metaldebut är avgjord och segrade stort gjorde THE GENERALS. Grattis! Håll utkik så kommer det inom kort mer om bandet med möjlighet att vinna ett signerat ex av debutplattan, “Stand Up Stright” här på sajten.

En hel del spännande utgivningar ser vi fram emot närmsta tiden, bland annat med OVERKILL, HIM och DARK TRANQUILLITY för att bara nämna några.

Så på musikfronten ser framtiden allt annat än grå ut!

/ Werock.se

Posted in Werock.se | No Comments »

På gång

Hösten var en lätt omtumlande tid för Werock med en del förändringar på sajten och i administrationen. Nu är vi sedan en tid dock i full gång igen. Aktuellt just nu:

* Skribenternas listor över 2009 års bästa albumen hittar du här>>
* Intervju med LOS SIN NOMBRE läser du här>>
* Totallistan över bästa svenska albumen någonsin finner du här>>
* Även januari månads albumrecensioner är på plats på Werock.se.

Vi är också flera nya skribenter och tillsammans fortsätter vi framöver bjuda på mängder av intressanta artiklar och spännande recensioner. Närmast väntar intervjuer med SCAR SYMMETRY och MANDRAGORA SCREAM samt en recension från Bonecrusher Fest i Malmö, och så drar vi igång en återkommande serie artiklar med DVD-tips; först ut blir DIO – ”Holy Diver Live”.

Så håll utkik, det kommer mera! Glöm inte heller att själv tycka till om det som skrivs i kommentarer till artiklar och recensioner. Och vårt forum finns här för att vi ska kunna snacka ännu mera hårdrock. Vi ses där!  / Werock.se

Posted in Werock.se | No Comments »

Nyår (lite för tidigt).

Året går mot sitt slut och allehanda listor dyker upp. Låt mig här få bjuda på min alternativa årslista.

Årets ”vad-i-helvete-har-hänt”: HATEBREED – S/t.

För mig ett av de mest efterlängtade släppen 2009 visade sig tyvärr vara ett luftslott utan dess like. Stanken av anabola och testosteron är kvar men HATEBREEDs nya giv ekar bara tomt, bortsett från en handfull låtar. Besvikelse.

Årets antiklimax: RAISED FIST – Veil of Ignorace.

Uppföljaren till den magnifika ”Sound of the Republic” visade sig stå platt i jämförelse. Ett välsnickrat album men när man känner till norrlänningarnas kvaliteter så känns ”Veil of Ignorance”något fjuttig.

Årets ”jag-vill-verkligen-men-det-går-inte”: AGORAPHOBIC NOSEBLEED – Agorapocalypse.

Det här bandet – som har tre gaphalsar samt använder trummaskin – är ett sånt band man verkligen bara VILL hylla. Synd då att jag uppenbarligen är en mes, helt klart för mycket kaos för mitt huvud.

Årets ”here-we-go-again”: HATESPHERE – To The Nines.

Dussinbandet med stort D är tilbaka och tråkigt nog är det samma visa denna gång.

Årets skivomslag: HATESPHERE – To The Nines.

Så.Jävla.Snyggt! Stilrent, precis som jag vill ha det.

Årets comeback: ALICE IN CHAINS – Black Gives Way to Blue.

Det ska enligt rådande normer inte gå att komma tillbaka när man har en historia som ALICE IN CHAINS. Jerry Cantrell med manskap struntade i det, visade långfingret till världen och levererade istället en skiva nära perfektion. Välkomna tillbaka.

Årets ”skärpning!”: MUSTASCH – S/t.

Ingen halvmesyr nästa gång Raffe.

Årets konsert: THÅSTRÖM – Live Rockefeller, Oslo.

Min hjälte sedan tio år tillbaka gjorde exakt allt för att fortfarande ha kvar den positionen. Världsklass.

Slutligen har jag sammanställt några förhoppningar till nästa år:

Peter Tägtgren lägger ner PAIN och ägnar all sin kraft åt HYPOCRISY.

TESTAMENT släpper en ny, totalt förödande uppföljare till thrashfesten ”The Formation of Damnation”.

Tompa Lindberg skriker på en skiva. Jag skiter i vilken, bara Tompa är med.

ENTOMBED följer upp ”Serpent Saints” och fyller samtidigt upp den vakanta gitarrplatsen med antingen Nicke Andersson eller undertecknad.

TAKIDA lägger ner då medlemmarna alla hamnat på institution till följd av att dag in och dag ut varit tvungna att framföra skiten.

Jag vinner på mystiskt sätt på tok för mycket pengar så jag inte behöver återvända till Sverige i april.

Gott nytt årtioende allihopa. Förhoppningsvis klarar vi oss längre än 2012.

//Jonte”The Surfamster”Royal

Posted in Blog'n'Roll | No Comments »

Kungen är Död! Länge Leve Kungen!

Det är ett vetenskapligt säkerställt faktum att bebisar skiter på sig eller att hundar uppskattar att nosa sig själva där bak. Ett annat vetenskapligt faktum är att en ny Slayerplatta inte innehåller några överraskningar. Vi vet varje gång att det kommer låta likadant som förra gången, som i sin tur lät likadant som gången innan det o.s.v. Inget nytt under solen, det är förvisso nya låtar men lyssnandet sker med deja vu-känsla: ”Har jag inte hört det här förut?”

Nya ”World Painted Blood” skiljer sig självklart inte heller från det rådande mönstret. Det låter helt enkelt Slayer om hela kalaset. Vad man har för uppfattning skiljer sig självklart men själv sitter jag mest med tanken att det kanske inte vore så dumt om Slayer faktiskt la av nu. Inte för att nya given på något sätt skulle vara dålig (Psycopathy Red är riktigt grym) utan för att när hela ens musikaliska gärning går ut på att kopiera sig själv till förbannelse så måste det faktiskt bli bättre för varje gång. Eller i alla fall lika bra. Vader var ett bra exempel på det fram till 2006 års ”Impressions of Blood”, då de för varje skiva överträffade sig själva, trots att det lät läskigt likt. Slayer kommer aldrig hamna i den sitsen.

Jag vågar sätta mitt liv på att det inte finns en chans i helvete att Slayer vare sig överträffar eller tangerar mästerverk som ”South of Heaven”, ”Season in the Abyss” eller ”Reign in Blood”. Lika lite som Metallica någonsin kommer tangera sina 4 första skivor, eller att Guns N’ Roses skulle kunna toppa ”Appetite for Destruction”. Monumentala mästerverk likt dessa är helt enkelt oöverträffliga, det råder inte längre någon rationalitet kring dem, de har fått något nästintill religiöst över sig. Och detta sagt från en person som knappt var född när skivorna släpptes, som faktiskt upptäckte Metallica genom ”Reload” och Slayer genom ”God Hates Us All”.

Jag vet att sorgeklubben kommer samlas den dag då Slayer går i graven – jag kommer vara delaktig själv – men ju längre de håller på, ju mindre sorg kommer jag känna. Vilket känns tråkigt. Jag vill sörja, tänka tillbaks på konserten jag såg 2004 och sträcklyssna på skivorna i några dagar för att ta ett slutgiltigt adjö av thrashens gudfader.

För i ärlighetens namn så verkar det mer tilltalande än att bevittna en konsert till med bandet.

Låt mig få skrika ”Kungen är Död! Länge Leve Kungen!”.

Posted in Blog'n'Roll | No Comments »

Fuck reggea. This is Rock n’ Roll

For tillfallet befinner jag mig pa en lite o vid namn Kho Tao (det ar anledningen till att jag inte kan anvanda alla svenska bokstaver), vilket inte direkt ar stallet dar det spelas sa mycket rock. Har overskuggar reggean allt. Det man far gora ar helt enkelt att ta med sig Ipoden till stranden och fa sin dos hoghastighetsmangel.

Till min forvaning upptackte jag dock att baren bredvid varan bungalow (en liten, stortskon bar) spelade Sepultura for nagra dagar sen. Lycka.

Nar jag sedan tog nagra ol dar igar spelades In Flames, Cannibal Corpse, Metallica, Raised Fist (!) och Slayer. Det behovs val inte papekas att jag satt dar hela natten. For alla som inte forstatt: metal ar hundra ganger battre i 30 graders varme.

Posted in Blog'n'Roll | 1 Comment »

Total Death Total Chaos

Nedanstående text har publicerats på min egna blogg tidigare men då jag har ont om tid för bloggande nu så slänger jag upp den här, istället för en nyskriven.

Har för dagen gjort en liten djupdykning i death metals underbara värld, den gamla, riktigt skitiga sorten - Death, Morbid Angel, Nihilist/Entombed, Dismember, Napalm Death, Repulsion för att nämna några få. Och även om jag inte tycker om att bitcha om att saker var bättre förr så är det ibland svårt att låta bli; death metal var fan bättre förr. Visst är det nära till hands att gissa på melodisk death metal som den genre jag tänkt gnälla över? Men icke. Jag gillar nämligen melodier (även om jag tycker genren är urvattnad som få, men det är en annan sak) och ingen av banden ur den genren utger sig väl för att vilja vara brutalst och hårdast, eller hur?

Nej, det är faktiskt band som Nile och Behemoth jag tänker på. Band som sägs ha drivit brutaliteten i musiken till en ny nivå, som enligt vissa har satt ny standard för death metal osv. Till viss del är det väl sant - det är ju inga dåliga band direkt - men en sak irreterar mig med det hela; det låter inte längre farligt. Seriöst, vem blir rädd av en låt med Behemoth? Jag kan tänka mig att människor finner det olyssningsbart, drar paralleller till bulldozrar etc men rädda? Skulle inte tro det.

Och varför skulle de bli det, det är välproducerat och strukturerat och inte tillstymmelse till kaos - precis som med Nile. Kort sagt; det finns ingen punk kvar. Inget av det kaoset som gör Napalm Death till en pluton att skrämma massorna med, inget av skitigheten som präglade Death, Repulsion och Master och som gav en känslan av spyor, koncentrationsläger och - ja! - ond bråd död. Det som idag finns kvar är som sagt ett välregisserat skådespel, visserligen brutalt så det förslår, som inte chockar, skräms eller får en att fundera på att dissikera närmaste husdjur. Nej, i min bok är brutalitet fortfarande förknippat med skitigt sound, mäktigt driv (helst lite ur takt då och då), totalt galen strupsång och framförallt ett komplett okontrollerat kaos. Carcass, Morbid Angel, Death, Entombed, Terrorizer, Napalm Death och Bolt Thrower hör alla dit, även om det finns en del musikaliska skillnader. Nile och Behemoth hör dock inte dit.

PS: Nu är det inte så att jag tycker illa om varken Nile eller Behemoth (Behemoths senaste är verkligen grym), bara så ni förstår.

Ska iväg på en långresa nu så kan bli lite längre mellanrum mellan inläggen framöver.

Posted in Blog'n'Roll | No Comments »

Europe

När jag var 10-11 år så fick jag Europes “The Final Countdown” (släpptes samma år jag föddes) i julklapp av min bror - någon galning hade spelat den på “Sikta mot Stjärnorna” samma år och jag var frälst. Innan jag upptäckte mer brutal musik - Metallica, Slayer o.s.v - så hade denna skiva en upphöjd plats i min musiksamling. Efter ett antal år (var väl 13-14 kanske) så utsåg jag dock Europe till världens sämsta band, använde skivan som frisbee (jag skäms, o så jag skäms) och saken var ur världen. Fram tills för några år sedan har jag använt Europe - tillsammans med Bon Jovi, Rhapsody och några fler - som exempel på precis vad som är fel med musikvärlden.

Men tiden biter en alltid i röven, så att säga. 2006 släppte nämligen Europe en skiva med namn “Secret Society” och jävlar, det här var ju bra. Bluesdoftande vuxenhårdrock, anförd av en av Sveriges bästa sångare och kryddat med John Norums helt fantastiska gitarrspel. Always the Pretenders och Devil Sings the Blues är helt makalöst bra låtar.

I år släppte grabbarna “Last Look at Eden”, en naturlig uppförljare till 3 år gamla “Secret Society”. Visst, ingen av skivorna är någon oumbärliga klassiker som kastar en av stolen i eufori, men det är riktigt skön rock från ett gäng som verkligen vet hur man förvaltar melodier och riff. Två bra skivor som på allvar befäster sanningen att Europe förtjänar mycket mer respekt av min generation än de fått. Vuxenrock i sitt esse.

Som inte det var nog så satt jag igår och diggade till The Final Countdown. Ur led är tiden.

Posted in Blog'n'Roll | 1 Comment »