Fleshgod Apocalypse
"Labyrinth"

Releaseår: 2013
Betyg: 7/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 0.4/10
Antal röster: 18




Läst: 1018ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2013-09-01

Fleshgod Apocalypse – Labyrinth
För de av oss som kommer ihåg italienarnas förra album, massiva ”Agony”, så kommer det nog inte som en överraskning att de symfoniska dödsarna följer upp denna minst sagt maffiga skiva med ett konceptalbum i form av ”Labyrinth”. Ett väldigt logiskt steg helt enkelt.

”Labyrinth” sysselsätter sig kring den minst sagt blodiga och i mina ögon oerhört tacksamma myten kring Theseus och minotaurens labyrint på Kreta. För att summera denna så var Aten efter det att staden förlorat ett krig med Kreta tvungen att med regelbundna intervall (vissa säger varje år, andra vart nionde) skicka inte mindre än fjorton ungdomar att offras åt Minotauren, ett hiskeligt väsen som var till hälften tjur, hälften människa och resultatet av ett styck idkande av könsumgänge mellan en tjur och drottningen av Kreta, Pasifae. Ja, de kunde sannerligen få till det redan i det gamla Grekland på de mest udda sätt. Enligt legenden anmälde sig prins Theseus som frivillig ett år att åka till Kreta för att möta Minotaurus. Självklart fick han hjälp av prinsessan Ariadne som blivit dödligt förälskad i Theseus att efter det att han dödat minotauren hitta vägen ut ur labyrinten. Men ack, Theseus glömde vid sitt återvändande till Aten att hissa de vita segel som skulle signalera att allt gått bra. Då kung Aigeus såg skeppen med de svarta seglen kastade han sig utför klipporna mot sin död. På kuppen gav han namn åt Egeiska havet.

Ja, man behöver inte vara någon Einstein för att fatta att det finns gott om stoff i denna legend för att fylla en skiva. Och fyllt med stora ämbar det har sannerligen italienarna gjort i vanlig ordning. Trots att skivan klockar in på 53 minuter är låtarna så vansinnigt överlastade med vindlingar, matighet och en mäktighet som både kommer avskräcka vissa lyssnare som få andra att illtjuta av extas. Och till stora delar får FLESHGOD APOCALYPSE det att fungera i mina öron. Det är, faktiskt, väldigt kul att emellanåt lyssna på skivor där alla gränser passeras med råge. Då hajar man inte ens till då klassisk operasång från Veronica Bordacchini är ett stående inslag på skivan.

Här finns också rikligt med bevis på att bandet i sig verkligen kan traktera sina instrument. I vanlig ordning uppvisar Francesco Paoli en rent überbaxnande förmåga att verkligen plåga ur sig de mest häpnadsväckande övningar på trummorna vilket såklart uppskattas.

Rent låtskrivarmässigt har bandet lyckats få till ett gäng riktigt habila dängor. Jag är oerhört svag för strängarbetet i exempelvis Epilogue som är så vackert vemodigt, den desperata tonen i Under Black Sails, den väldiga mäktigheten i Minotaur (Wrath Of Poseidon) och den hysteriskt påpiskande The Fall Of Asterion.

FLESHGOD APOCALYPSE har med ”Labyrinth” tillverkat ett album som på ett logiskt sätt fortsätter den musikaliska bana bandet inledde på ”Agony”. Gillade du den skivan kommer ”Labyrinth” inte att göra dig besviken.



/Martin Bensch





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: