Envinya
"Inner Silence"

Releaseår: 2013
Betyg: 8/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 0.3/10
Antal röster: 29




Läst: 1005ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2013-03-01

ENVINYA - "Inner Silence"
Att tro sig om att inte ha några fördomar alls sägs vara den största fördomen av dem alla. Några sådana illusioner om mig själv, att vara fördomsfri, hyser jag dock inte alls. När det gäller symfoniska metalband frontade av skönsjungande kvinnor, till exempel, har jag gott om dem. De är från Holland allihop, och sångerskorna önskar att de kunde sjunga som Sharon den Adel i WITHIN TEMPTATION utan att riktigt hålla måttet, och låtmaterialet är allt som oftast lika urvattnat som det är pompöst. Typ så...

Jag kastar ett öga i promotionmaterialet för debuterande ENVINYA, och ser att de är från München, Tyskland. Nåvars, nära nog. Natalie Pereira dos Santos är det – i sammanhanget – exotiska namnet på frontkvinnan, vilket känns helrätt för det klichéband jag tänker mig. Det är följaktligen med måttfulla förväntningar jag drar igång "Inner Silence", vilket gör mig mer än lite förvånad när jag träffas av insikten: det här är bra!

Visst, det handlar fortfarande om symfonisk metal, där huvudsakligt fokus ligger på eleganta mollharmonier och sånginsatsen, så det som bjuds utgör inget drastiskt avsteg från genremallen. Dock görs det mesta med klart bättre kvalité än genomsnittet. dos Santos har ett riktigt fint klipp i rösten, och sjunger med både styrka, värme och nervig inlevelse. Riffandet är mer varierat än hos flertalet besläktade band – i slutet av inledande Faceless klämmer man till och med in ett blastbeat-parti, bara en sådan sak.

Det viktigaste att anföra är dock att låtmaterialet är genuint starkt. Flera spår håller riktigt god klass, som till exempel nämnda Faceless, skönt desperata Swallow, elegant hittiga Too Late, lite hårdare (och med growlad vers försedda) Satin And Silk och trivsamt malande titelspåret Inner Silence. Trots att denna genre normalt inte är min kopp single malt har ENVINYAs debutplatta följaktligen repeterats rätt flitigt i mina lurar de senaste veckorna, och utan att jag märker av någon tendens att tröttna.

Jag funderar ett ögonblick på att om jag finner detta så pass tilltalande, bör de som även i normalfallet går igång på likartade akter gå i spinn likt en brittisk dubbelvinge efter en dust med Röde Baronen...

/Fredrik Sandberg





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: