Cult Of Luna
"Vertikal"

Releaseår: 2013
Betyg: 9/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 1.4/10
Antal röster: 42




Läst: 1166ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2013-02-01

Kyla och känsla i metallisk metal

Udda. Det är första ordet som min hjärna skickar upp till medvetandeytan när jag intensivlyssnar på "Vertikal", CULT OF LUNAs sjätte album. Om förra årets modeord bland många band om sina nyutgivna skivor var "organisk", har CULT OF LUNA här skapat snarast det motsatta. Kyligt, exakt och med en metallisk klangbotten, järnsmaken sprider sig över tänderna. Ändock finns det en myckenhet av känsla; jag hör undertryckt vrede, vässad vilja och hjärtskärande ångest. Även blod har metallsmak.

Bandet och frontmannen Johannes Persson har varit tydliga med att hela skivan är inspirerad av den tyska stumfilmsklassikern Metropolis, samtidigt som det i sig inte är ett tematiskt album. Metropolis är en dystopi med ett framtida samhälle där flertalet av människorna sliter med monotona jobb för att hålla samhället/staden i gång och till gagn för en liten minoritet (hmm, scenariot känns inte så förfärligt långt borta...).

Nu ska inte filmen recenseras här, men det kan nämnas att den i sin tur bygger på en roman av Thea von Harbou med samma titel. Filmen ger också associationer till vitt skilda kulturföreteelser som myten om Buddhas uppvaknande (ca 500 f.Kr.), skräckromanen Frankenstein (1818) och filmen Moderna tider (1936) med Charles Chaplin. CULT OF LUNA är inte heller de första som låtit sig inspireras av Metropolis, vilken anses vara en föregångare bl.a. till sentida filmer som Blade Runner, Star Wars och Matrix.

Musiken då? Mekaniskt och ibland så monotont att det är svårt att följa med - jag tappar fokus - men också så rysansvärt bra. Att påstå att texten är sparsmakad är väl ingen överdrift. Dessa rader utgör hela texten till dryga treminutersspåret The Sweep:

Hail falls;
Burn like fire;
Hate turns;
The swell.

The end.

Långa stycken, inklusive två hela spår (tre på den begränsade utgåvan), är helt instrumentala. Ljudbilden är originell, jag får snarare känsla av strukturer från t.ex. klassisk musik (som visserligen inte alls är mitt gebit) än av traditionell hårdrock. Vilket inte ska tolkas som att detta är mer svårtillgängligt. Faktiskt inte. Inte alltför lättsmält, men absolut överkomligt för envar som ger albumet lite tid. Gör det - och ge därmed dig själv tillgång till mer än en trevlig upplevelse.

/BiblioteKarin





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: