The Agonist
"Prisoners"
Releaseår: 2012
Betyg: 8/10
Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 2.7/10
Antal röster: 3
Köp skivan nu hos:
Läst: 267ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2012-06-01
The Agonist – Prisoners
Jag hörde till dem som gick i spinn över ”Lullabies For The Dormant Mind” (2009) av kanadensiska THE AGONIST. Jag var ruggigt imponerad av en hel del saker på det släppet – den rent tekniska begåvningen från medlemmarna var oerhört hög – och så hade man ett knippe vansinnigt starka låtar där sångerskan Alissa White-Gluz gick loss som bara attan.Därför är det med en aningens bävan jag kör igång ”Prisoners”. Och slappnar av nästan omedelbart. Det tar dock ett antal lyssningar innan skivan sätter sig rejält hos mig. Skivan består till största delen av väldigt bra material – endast ett fåtal av låtarna håller något sämre standard, som exempelvis Pnophobia, Ideomotor och Lonely Solipsist men resten är av sådan kaliber att det inte går annat än njuta.
White-Gluz får säkert stå ut en hel del med att bli jämförd med Angela Gossow i ARCH ENEMY som brukar nämnas som ett närstående band i uttrycket. I ärlighetens namn tycker jag att White-Gluz är en intressantare röstekvilibrist än Gossow. Det händer helt enkelt mer – och förutom en rent ypperlig growlteknik så trakterar White-Gluz rensång på ett mycket förtjänstfullt vis.
När bandet lät trummisen Simon McKay få friare tyglar efter ”Once Only Imagined” så började det hända en hel del med musiken. Det är likadant här – i vissa låtar, The Escape och Predator & Prayer går McKay verkligen loss utan att det för sakens skull känns krystat.
Att bandet har tagit in en ytterligare gitarrist i Pascal Jobin märks inte speciellt mycket på skiva – i studion kan man såklart lägga på hur mycket som helst vilket Danny Marino gjorde på ”Lullabies…”. Men live kommer det såklart innebära en hel massa då gitarrspelet är brutalt bra på ”Prisoners”.
På en del skivor så kan man rent fysiskt höra att bandet har haft väldigt roligt när de har spelat in – jag brukar nämna THE BLACK DAHLIA MURDERs ”Ritual” som exempel. ”Prisoners” är, surprise, ett annat exempel jag kommer kunna nämna i framtiden. Och det påverkar såklart lyssnandet. Jag har ofta kommit på mig själv med att sitta och bara le under långa stunder när jag har lyssnat på skivan. Och det återspeglar sig, fullt naturligt, i betyget som hamnar på den övre delen av skalan.
/Martin Bensch
Startsida recensioner »
(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)