Epica
"Requiem For The Indifferent"

Releaseår: 2012
Betyg: 9/10

Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 0.5/10
Antal röster: 34



Köp skivan nu hos:


Läst: 1116ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2012-03-18

Epica - Requiem For The Indifferent
Med höga förväntningar tog jag mig an EPICAs nya album; “Requiem For The Indifferent”. Detta holländska symfoniska band med mezzosopranen Simone Simons i spetsen släpper efter 10 verksamma år sitt femte studioalbum, vilket råkar vara det tredje sedan jag började lyssna på dem.

Mycket är sig likt; melodisk metal, Simones ljusa stämma och Mark Jansens grymtanden. Albumet inleds (självklart, är jag nästan på väg att skriva) med ett instrumentellt parti. Medan introt på förra plattan var tydligt arabiskt ger Karma mig vibbar av en obestämd fjärran östern men även katolska kyrkokörer. Mina mentala bilder börjar i Aladdin och slutar i en enorm gammal stenkyrka med högt i tak och stora ljuskronor. Kyrkokören ligger kvar i bakgrunden när Karma nästan obemärkt går över i Monopoly On Truth.

Jag finner mig sitta och vagga kroppen långsamt till Delirium. Den är lugn och vacker och Simones röst omsluter mig som kokongen omsluter en larv, ännu inte redo att bli en fjäril. Puppan spräcks sedan bryskt och spottar ut en svart fjäril när de hårda trummorna i Internal Warfare drar igång. Denna låt innehåller också den fantastiska textraden “we’re all in this apocaplypse together”. För det är mycket elände i texterna på detta album, med kriser, krig och katastrofer som inspirationskällor. Titelspåret Requiem For The Indifferent är i mina öron en typisk EPICA-låt. Musiken, sången, growlet - ja, jag har hört det förr, men det är EPICA i sitt esse. Deep Water Horizon startar som en powerballad av högsta klass för att sedan dra upp tempot och hårdheten och jag inser att det kommer att bli väldigt svårt att välja ett eller ett par favoritspår.

Efter att ha haft ganska ljumma känslor för förra albumet finner jag att “Requiem For The Indifferent” och jag trivs väldigt bra ihop. Det finns dock en sak som överträffar den fantastiska musiken och det är omslaget. Omslaget är så löjligt snyggt att jag knappt finner ord, jag älskar det! Dessutom bryter det av mot hur jag tänker mig att skivomslag i denna genre ska se ut. Färgerna och stilen är helt annan. Apokalyps möter nystart, industri ställs mot spirande hopp. EPICA är med denna skiva så otroligt nära en fullträff för alla sinnen!

Har du nu läst recensionen, köpt skivan och undrar över det avslutande spåret? Nästan 10 minuter långt och instrumentalt?! Det är ju lite märkligt även för EPICA? Njae, det är faktiskt en tabbe i produktionen att "Serenade Of Self-Destruction" är instrumentell på första pressningen. Det var helt enkelt fel version som kom med på skivan och låten finns att ladda med sång hos Nuclear Blast.

/Kitty Rossander





Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)


Annonser: