Switch Opens
"Joint Clash"
Releaseår: 2012
Betyg: 7/10
Officiell hemsida»
Skivbolag»
Användarbetyg: 4.4/10
Antal röster: 10
Köp skivan nu hos:
Läst: 338ggr | Kommentarer: 0 | Inlagd: 2012-02-18
Switch Opens - Joint Clash
Stockholmsbandet och P3 Guld-vinnarna SWITCH OPENS är tillbaka med sitt fjärde album på nya etiketten Transubstans Records. Ja, fjärde som grupp, andra under detta namn - historien började ju under en annan flagga; det övertuffa med kommersiellt omöjliga namnet FINGERSPITZENGEFÜHL, men inför det tredje albumet bytte man till SWITCH OPENS. Det var för övrigt namnet på skivan också, och den platta som förärades med nämnda utmärkelse. Personligen har jag inte haft bandet på radarn tidigare, trots orerandet om hur häftigt det förra namnet var, och istället konstant tänkt att "det där gänget måste jag kolla upp..." Klassiskt beteende för undertecknads del i vissa fall, och det blir då extra spännande att väl sätta sinnena i en skiva som nya "Joint Clash".Omslaget och titlarna, likväl som de flesta låtarnas längd - många ligger runt sju till dryga nio minuter - vittnar nämligen om att detta är en grupp som vill gå i egna banor. Detta omvittnar också redan första spåret, Square, som är en udda komposition avseende rytm och riff och som kanske sammanfattas bäst av textstrofen "step inside the circle...stay inside the square".
Hela skivan har ett uttryck som känns väldigt eget. Det går aldrig speciellt fort, det är för det mesta inte så rakt tilltalande refränger eller uppenbara riff och de progressiva elementen ligger tätt under ytan och lurar - och ändå står musiken och låtarna ut med en självklarhet som är mycket intressant. Det var alltid tänkt att Chemistry och The Reunion skulle låta såhär. Ibland tappar bandet dock bort mig i sin strävan att ständigt följa de egna stigarna, och när de ger sig på en form av friformsjazz i Mirror Man så hänger jag inte med längre.
Då gillar jag det mer direkta och traditionella rock'n'roll-anslaget i refrängen och den traditionella versen bättre, och det är den låt jag håller högst på plattan. Den är kanske mest lättillgänglig också, med det sköna drivet i gitarrslingor och riff, och det kanske är talande att det är just denna låt jag håller högst (ja, minus jazzeriet då..) När bandet är som minst krångligt.
Nåväl, på det hela är detta en stark skiva som har en förmåga att äta sig in i huvudet över tid. Låtarna har helt egna identiteter, och även om det finns spår som sätter sig ganska snabbt (Mirror Man som nämnts tidigare är väl det bästa exemplet) så tjänar skivan på mer speltid. En låt som Pompous Pumping Heart är en långsam koloss som vinner i längden. Dessutom är insatsen av bandet - som består av Anders Bartonek på trummor, Tomas Bergstrand och MIkael Tuominen på gitarr samt Jesper Skarin på bas och sång - mycket väl genomförd. De leder oss säkert genom sin vision av hur just varenda spårs vindlande väg ska se ut, och ger musik och text rättvisa.
Sammanfattningen av hur bandet presenterar sin hemsida säger till slut, efter alla ord i denna recension och recensentens futtiga försök att beskriva känslan, mest av allt. "A dirty finger up your ear, poking at your brain".
Precis så. På ett bra sätt!
/Robert Gustafsson
Startsida recensioner »
(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)