Dark Tranquility
"Fiction"

Releaseår: 2007
Betyg: 9/10

Lämna din röst:

12345678910

Användarbetyg: 8.6/10
Antal röster: 36

Köp skivan nu hos:

Läst: 1272ggr | Kommentarer: 3 | Inlagd: 2007-05-05

Sök efter 'Dark Tranquility' på Sesam.se

Holmas recension

Knappt, om ens det, har Göteborgs dödspionjärer Dark Tranquillitys åttonde alster ”Fiction” hunnit landa i skivdiskarna förrän snacket börjar gå. Det tisslas och det tasslas bland såväl gamla som nya metallhuvuden om Fiction och jag måste säga att jag är minst sagt nyfiken på hur det kommer att låta.

Hur låter det då? Det är definitivt lite mer raka puckar än tidigare släpp, inte lika meckigt som det på sina håll varit på föregångarna. Keyboarden har fått en lite tydligare roll, dock alltid på rätt sida staketet för att klara sig från det livsfarliga och oåterkalleliga Children of bodom-stupet ner till en säker och illaluktande död. DT-puritanerna lär väl diskutera med övriga intressenter huruvida sångaren Mikael Stanne skall hålla sig till sitt trygga growlande, eller om det är OK att blanda in lite ren sång. Själv anser jag defintivt att hans rena röst håller måttet numer (Hör själv på fantastiskt hookiga gothrökaren Miserys Crown, årets bilåkarlåt alla kategorier), men man gör nog bäst i att som nu låta tyngdpunkten ligga på hr Stannes föredömliga growl.

Personligen hade jag kanske förväntat mig lite mer musikalisk utveckling från tidigare Damage Done, vidare via Character, men i ärlighetens namn så här med några veckor tillsammans; Varför? Så länge som DT lever och producerar så högklassig och relativt mångfasetterad metal som på ”Fiction” så är det nog bara till att kapitulera och inse att brist på ständig utveckling i detta fall är ett lyxproblem jag klarar att leva med. Faktum kvarstår ju. Ibland är det så gott som blackmetal-tendenser (”Inside the particle storm” drar långsamt ner lyssnaren i ett nattsvart hål), ibland låter man som ett frustrerat och stånkande Paradise Lost (Tidigare nämnda ”Misery’s Crown” är goth at its finest till och med för allehanda singelköpare), och ibland låter man mer Göteborgsk (Visst hade väl ”Terminus” kunnat vara ett av In Flames mer aggresiva spår?).

Som recensionen inleddes så har det varit mycket snack och press runt denna platta, och jag skulle inte finna det omöjligt att detta blir DT:s lite mer publika genombrott. En 9:a får ”Fiction” i alla fall av WeRock.se.

Bäst: De flesta. Även om ”Inside the particle storm” sticker ut lite mer.

/Holma

Tomczeks recension
Det kan likväl fastställas på en och samma gång. Dark Tranquillity misslyckas aldrig att leverera kompromisslös hårdrock. Det är egentligen bara en fråga om hur bra deras alster är. Bandet har en sådan hög lägstanivå att det borde finnas en alldeles säregen bedömningsskala för enbart dem där en etta betyder ”mycket bra” och en tia blir till ”suveränt/extraordinärt” eller annat valfritt superlativ. Precis som det står att finna i instruktionsböckerna till mobiltelefoner att ”drifttiden kan variera” likaså kan denna metod applicerad på de svenska kungarna av melodiös döds. ”Betyget kan variera”, dock handlar det om siffror i det yttersta toppskiktet, inget annat.

”Fiction” är kort och gott ett bevis på vart bandet står musikaliskt i dagsläget. Där föregångaren ”Character” drevs mer av enkelspårig frenesi och aggression är ”Fiction” ett dynamiskt resultat av känslostämningar och empati, skapad av kärlek för genren. Spontant sagt känns det som om denna skiva är den rättmättiga uppföljaren till ”Damage Done”. Mixen har flyttats från sedvanliga Studio Fredman där bandet huserat sedan begynnelsen till den renommerade dansken Tue Madsens Ant Farm Studios. Det märks en skillnad direkt tåls att påpekas. Trummorna låter mer organiska och levande än någon annan produktion tidigare tillåtit. Samtidigt har basen framhävts ytterligare ett steg vilket bidragit till en fetare och tyngre hårdrocksproduktion. Tydligast blir det när öppningsspåret ”Nothing To No One” stäms av med en tung basgång bara för att fortsätta sitt korståg mot förintelse när Stanne för första gången tar ton på denna skiva. ”Terminus (Where Death Is Most Alive)” har en syntslinga som hämtad från 2000 års elektroniska ”Haven”. Faktiskt går det att skönja en blandning och återgång till Dark Tranquillitys backkatalog lite varstans på ”Fiction”. ”Misery’s Crown”, som med sitt simpla arrangemang och struktur sitter som gjuten i örat på lyssnaren med sin rena sång och påminner mycket om 1999 års ”Projector”. Vidare har vi ”Inside The Particle Storm” som måste vara det mest ondskefulla bandet någonsin gjort. Med brutal aggression tacklar Stanne det mörka temat som genomsyrar hela låten. Episka och nedstämda gitarrer bidrar till ett ljud som skulle kunna ha skapats i en fjällstuga, någonstans i de norska urskogarna. Det flertalet blastbeats som är sporadiskt utspridda på skivan bidrar till intrycket.

Dark Tranquillity har tidigt i sin karriär visat att de inte kompromissar och inte följer trender utan kör på i sitt eget spår. Det märks tydligt då den nuvarande trenden med ren sång i låtarna kan hittas hos vilken artist som helst anno 2007. Visst, du finner samma rena sång på ”Fiction” men här fyller det sitt syfte, att leverera känslor och bidra till ökad atmosfär. Lyssna bara på ”The Mundane And The Magic” för att bilda dig en uppfattning. Det episka budskapet som Stanne frammanar tillsammans med sin kvinnliga gäst framtonar vikten av att spela sina kort rätt.

2007 är ett år där det haglar bra släpp och där föregångaren inte nådde ända fram utan snubblade på mållinjen, verkar det som om Dark Tranquillity kommer slåss om årets bästa skiva, ända fram till det sista. ”Fiction” är ett styrkebesked om inget annat.

/Tomasz Swiesciak



Läs även:
Intervju med Mikael Stanne - Dark Tranquillity


Startsida recensioner »



(Kommentarer som anses stötande, innehåller personangrepp, reklam eller på annat sätt inte följer våra riktlinjer kommer att plockas bort.)

Namn:

Kommentar:

Ange kod (leslisweti):