OPETH är föregångare.

De har mer än 20 år under bältet, 10 fullängdsskivor och en obändig vilja att gå sin egen väg. Utan att fastna i samma hjulspår har bandet under ledning av karismatiske ledaren Mikael Åkerfeldt nått ett erkännande bland kritiker, media och fans som i stort sett saknar motstycke, och det senaste kapitlet i framgångssagan är, förstås, ännu en vändning som främst ligger i OPETH's intresse.

Senaste given "Heritage" är både älskad och hatad av fansen (ett faktum som bandet verkar vara mycket medvetna om eftersom man faktiskt använder just dessa ord i ett av de långa mellansnacken denna kväll), och det får näst senaste plattans titel "Watershed" att framstå som ännu tydligare. Det är verkligen en vattendelare. Fram till den skivan låter bandet på ett visst sätt, och efter den på ett annat sätt. Personligen har jag haft ganska svårt för "Heritage", och inte riktigt haft förmågan att placera den. Stundtals briljant (The Devil's Orchard!), stundtals sövande trist (Nepenthe) och hela tiden udda jämfört med tidigare skivor.

När chansen att se bandet visa sin nya skrud live uppdagas är det inte mycket att tveka om, detta måste beskådas - särskilt efter kollegorna Martins och Henriks lyriska kommentarer efter spelningen i Göteborg häromdagen.

Det börjar också riktigt bra. The Devil's Orchard låter magisk i sitt framförande. Ljudet är klockrent, bakgrundsbilderna och skärmarna harmoniserar läcker med ljussättningen, och bandet levererar spel- och sångmässigt (rösten, vilken fantastisk röst han har, Åkerfeldt!) på en imponerande nivå. Ändå ska detta komma att bli den klart tråkigaste av de 7-8 gånger jag sett bandet.

Redan i andra låten I Feel The Dark börjar jag känna mig mätt på det finstämda och vackra. När Face Of Melinda framförs i den här omgivningen så innebär den inte en paus från det tryck bandet i normala fall har byggt upp, och låten känns blekare i en omgivning av likartad musik än när den är stormens öga. Efter Porcelain Heart med insprängt trumsolo - visserligen tekniskt avancerat och väl levererat, men ändock bra mycket roligare för Martin "Axe" Axenroth än oss som beskådar det - och Nepethe så finner jag mig fullständigt uttråkad.

Pillar på telefonen, kollar resultat från hockeyns Elitserie, snackar med personerna närmast. Noterar att hela GRAND MAGUS är på plats och ser skeptiska/coola ut. Publiken ger i stort ett fortsatt gott gensvar till bandet, och spelningen är precis lika väl genomförd även nu - men för undertecknads del blir det för mycket av samma sak. Som ett julbord med bara skinka, och det innebär också att relativt svaga Slither något oväntat blir kvällens höjdpunkt då det är den enda låten i setlistan som bjuder på lite klös. Slither ska inte kunna vara den bästa låten på en OPETH-spelning egentligen, inte med den fantastiska låtskatt bandet besitter.

Bandet fortsätter med denna turné att följa sin egen vilja oavsett vad supportrar och följare tycker om det, och under kvällen stöter jag på flera fans som uttrycker varierande omdöme om kvällen. Någon vill sälja hela katalogen med skivor, en annan tycker att detta är det snyggaste som någonsin skådat.

Mest synd tycker jag om dem som inte sett "vanliga" OPETH på klubbscen förrut. Särskilt de två fansen som jag kommer i samspråk med som inte var inställda eller inlästa på vad kvällens setlista skulle innehålla, och som förtvivlat höll fast vid att Deliverance blir sista låten. Det OPETH finns inte denna kväll, och till slut gör jag något som jag sällan gör över huvudtaget - och aldrig kunde tänka mig med just OPETH, ett av mina absoluta favoritband: jag lämnar spelningen istället för att vänta in extranumret Folklore.

På det hela taget är det som om Mikael Åkerfeldt köpt en fantastiskt snygg och avancerad Ferrari, men sedan väljer att enbart köra den i rusningstrafik på Essingeleden.
Det ser bra ut.
Det låter fantastiskt.
Det är prickfritt hantverk.
Det är också en rasande trist upplevelse som man egentligen bara vill ska vara över.

Jag har nog hamnat på fel sida om vattendelaren, och kanske gjorde jag och OPETH slut den här kvällen?

Text: Robert Gustafsson

Bild: BiblioteKarin (som upplevde en fantastisk spelning på samma tid samma plats...)